God Jul

Nu har jag varit godis- och snacksfri i nästan tre månader. Det känns fantastiskt och på något sätt väldigt självklart. I början var jag sugen, men det gick över rätt snabbt. Nu är det jul och jag ser fram emot skumtomtar och trillingnöt, men sen får jag se hur jag gör. Det är mycket möjligt att jag tar ett nytt godisuppehåll, jag har mått bra av det.

Det har varit tyst här på bloggen på sistone. Jag har inte känt någon lust att skriva något och jag vet inte hur jag ska göra framöver. För ett tag sedan var jag med om en uppenbarelse. Det kändes iallafall så. Jag behövde fördriva lite tid och gick därför in i en bokhandel. Jag strosade runt lite och satte mig i en fåtölj och bläddrade lite i Hemligheten (The Secret), en bästsäljande självhjälpsbok. Den bygger på Attraktionslagen som menar att det man tänker får man. Av en slump slog jag upp ett par sidor som handlade om viktminskning och där stod det (ungefär, jag citerar inte): Så länge du lever som en överviktig kommer du att förbli det. Istället ska man tänka att man är normalviktig och nöjd med sin kropp. Men det räcker inte att tänka, man måste leva som om man är normalviktig och nöjd.

Det här låter kanske jätteflummigt, men jag kan inte låta bli att tycka att det har en poäng (jag upplevde det trots allt som en uppenbarelse!). Jag har försökt att gå ner i vikt och bli av med min ätstörning i så många år utan framgång. Det är först på senare tid som jag har börjat få bukt med ätstörningen och känna frid. Den ångest som jag, och förmodligen många av er, känt över mina misslyckade viktminskningsförsök är så tärande. Och onödig. Vi har ett liv och det borde vi försöka fylla med frid och glädje.

Jag ska jobba med Hemligheten. Hur lever en som är normalviktig och nöjd med sin kropp? Ja, jag tänker mig att man äter det mesta. Normala portioner, lite extra gott på helgen. Man tränar kanske två gånger i veckan. Man skäms inte för att visa upp sig i badkläder. Man känner inte ångest för att träffa gamla vänner som ska se ens övervikt. Man tänker inte att man ska gå ner tio kilo innan man skriver upp sig på en dejtingsajt.

Och man har ingen viktminskningsblogg, så jag får se hur det blir här framöver.

Nu önskar jag er en God Jul och ett Gott Nytt År!

Platt fall

Levande ljus, leverpastejmacka och morgontidning utgjorde en bra start på min tisdag.

Men därefter har det gått utför. Jag gjorde en praktvurpa på väg till pendeltåget så nu sitter jag på jobbet med en öm bakdel. Och fula kläder. Men det har inget med vurpan att göra :)

Morgonstund har guld i mund?

Så mörkt det är på morgonen nu. Det gamla talesättet om att morgonstunden har guld i mund måste ha etablerats på den tiden då man följde årstidernas rytm och låg och sov till gryningen.

Men det är bara att ta sats ur sängen och inleda arbetsveckan! Även om det tar emot...

Varför ska det vara så svårt?

Jag var så peppad för idag. Idag, en måndag såklart, skulle jag ta nya tag. Jag håller mig visserligen godisfri, men jag ville utöka det hälsosamma livet med matlåda, stegräknare, och förbestämda outfits (underlättar för psyket på morgonen :) ).

Men sen vet jag inte vad som hände. Timmarna gick och jag blev deppigare och deppigare. Bet ner alla naglar som jag sparat så länge. Kände mig rastlös. Olycklig. Ville äta godis. Tänkte "jag kan börja imorgon istället".

Kanske var det den eviga förkylningen som aldrig går över. Kanske var det jobbet som jag tycker är trist. Men jag måste lära mig att hantera sånt här! Utan Ben&Jerry-glass. Varför ska det vara så svårt?

/Karin

När förkylningen kommer in åker vettet ut?

Jag har varit hemma ett par dagar. Då går det helt plötsligt inte lika lätt.

Jag blir lite rastlös och går och rotar i skafferiet. Tar en titt i kylskåpet. Kollar skafferiet igen, kanske har det kommit dit något nytt under den senaste minuten. Har ont i halsen. Köper hem glass. Köper hem bröd. Köper hem kakor. Äter glass. Äter mackor. Äter kakor.

Jag har visserligen inte ätit något godis eller snacks, men jag är verkligen inne och trevar i gränszonen.

Tack och lov att jag nu är tillbaka på jobbet igen. Tillbaka in i rutinernas värld.


/Karin

Krasslig

Veckan som gått har varit väldigt intensiv. Igår kväll kunde jag äntligen slappna av och jag sov cirka tolv timmar i natt. Hur skönt som helst!

Men när spänningar släpper händer det saker i kroppen. Jag vaknade upp med halsont, täppt näsa och ryggont. Det sistnämnda är ett tydligt tecken på att jag 1) behöver bli starkare 2) behöver gå ner i vikt.

På grund av min krasslighet blev söndagen inte alls som jag hade tänkt, men jag har ändå lyckats beta av en hel del punkter på min attgöralista. Nu ska jag se Downton Abbey på svtplay och ta en kopp te.

/Karin

Klädstörning?

Steg 1 i min rensa ut-process blev garderoben. Jag letade upp varendaste plagg och skodon som jag hade undangömda i förråd och garderober och la allt i högar i hela lägenheten. Mängden blev nästan chockerande! Jag visste att jag hade mycket kläder, men det kändes sjukt när allt låg framme.

Jag har inte bara en ätstörning, jag har även en shoppingstörning. Under de senaste åren har jag shoppat jättemycket. Inte dyra plagg, men många. Jag har dessutom köpt för små kläder. Kläder som "jag ska komma i snart". Yeah right, de kläderna har legat undanstoppade med prislappen kvar i många år nu och vissa av dem tycker jag inte om längre.

Men nu rensade jag. Rejält. 7 (!) plastsäckar blev det. Inte helt fulla, men såpass att de gick att bära utan problem. Två säckar ska slängas och resten lämnar jag till välgörenhet.

Jag skulle kunna ha ångest över alla de många tusenlappar som jag har lagt på oanvända kläder, men jag väljer att inte ha det. Det känns så skönt att ha rensat ut. Jag kan inte ändra på mitt förflutna, jag kan bara acceptera det och bestämma mig för att gå vidare med ett nytt beteende. Helt förändrad är jag dock inte, jag har fortfarande kvar många kläder som jag inte kommer i (än). Men jag kan inte ändra på allt på en dag :)

Förändringarnas tid

Jag känner att det pågår något inom mig. En förändring. Jag vill få mer ordning i mitt liv, jag vill rensa bort allt onödigt som jag har.

Min ätstörning har påverkat så mycket i mitt liv. Jag tog inte hand om varken mig själv eller mitt hem under många år. När jag kom hem med kassar fulla av chips och bröd så var det ofta så att jag inte ens orkade hänga upp jackan. Jag bara kastade den på golvet och skyndade mig in till soffan och började packa upp maten. Först när jag tryckte in chipsen i munnen kunde jag slappna av. Sen kräktes jag och gick och la mig typ. Och morgonen därpå vaknade jag upp med ångest och tankar som att "idag börjar jag mitt nya liv". Men det är inte lätt att börja om när man möts av ett soffbord med intorkad mat. Och en smutsig toalett. Och kläder liggandes på golvet.

Så att ha ordning betyder mycket för mig. Allt känns bättre när det är städat hemma. Men nu nöjer jag mig inte med ett städat yttre, nu vill jag städa inne i skåpen. Jag har alldeles för mycket skräp hemma. Utrensning, here I come.

/Karin

Tjockisträning

Igår tränade jag bodypump för första gången på vääääldigt länge. Ibland får jag ont i ryggen när jag går mycket, så jag behöver stärka min kropp.

Bodypump är ju väldigt fiffigt eftersom man kan välja sina vikter själv. Men så kommer de där övningarna utan vikter. Armhävningar. Sidoplanka. Och då blir det plötsligt orättvist. Jag vägde nog i snitt 25 kg mer än alla andra där inne. Även om jag gör armhävningarna på knäna så är det jättetungt! Jag vill gå på tjockisträning där vi inte överbelastar nåt!

Träningsvärk? Jodå, men det blir nog värre imorgon...

/Karin

Redan?!?

Jag kan inte fatta att det redan är november! Hur kunde det här året gå så fort?

Jag minns en kväll i början av januari. Jag hade varit på ett museum tillsammans med en vän och vi satt i museumsrestaurangen och pratade om det nya året. Jag hade så stora planer och min vän sa att det fanns så mycket tid, det hade bara gått tre dagar på det nya året.

Nu sitter jag här. 1 november. Jag har inte uppnått många av mina mål, men jag kan inte låta bli att känna mig rätt nöjd ändå. Jag känner att jag är på rätt väg. Jag mår väldigt bra för tillfället. Jag har inte hetsätit på över en månad och jag har inte alls lika mycket ångest som jag haft tidigare. Det känns fantastiskt!

Nu återstår det två månader av året. Jag tycker att vi försöker se till att 2012 avslutas på topp!

/Karin